Därefter visade de bilder från olycksplatsen. Man fick se en medelålders kvinna bli iväg buren på bår.

 

- Mamma! skrek jag och sprang ut ur rummet.

 

 

Allas blickar  vändes mot mig när jag spran ut ur rummet. Jag sprang mot min stuga medan ögonen fylldes med tårar. Till slut såg jag knappt någonting, det kändes som att jag tittade under vattnet allt var suddigt och ögonen sved. Helt plötsligt snubblade jag och föll på grusstigen och det gjorde fruktansvärt ont i ena knät, jag han inte ta emot mig så knät fick ta smällen, men jag var för ledsen för att hinna tänka mer på det. Jag kved till när jag reste mig upp och jag hörde ett svagt rop bakom mig medan jag fortsatte min kurs mot stugan. Jag tror det var Albin som ropade på mig men jag hade tankarna på mamma så jag struntade i det och sprang vidare. 

 

När jag kom fram till stugan fumlade jag efter nyckeln och försökte få i den i låset, inte det lättaste när man har ett helt hav i ögonen som bara forsar ner för kinderna men till slut lyckades jag låsa upp dörren. 

 

Eftersom att jag hade den övre delen av sängen så hade jag lagt kvar min mobil där uppe. Jag ställde mig på kanten av Johannas säng för att nå min mobil och precis när jag greppat tag i den vickade sängen till och jag tappar balansen och ramlar handlöst bakåt. Med min ovanliga otur så ramlar jag rakt in i ett glasskåp som står ganska dumt plaserat mittemot sängen. 

Jag slog i ryggen först och sen kom huvudet. Jag tror jag blödde ganska mycket men brydde mig inte om det heller även fast det gjorde hur ont som helst, tror jag var nära på att svimma några gånger men jag hade inte tid med det, jag var bara tvungen att få tag i mamma. Jag lyckades få fram mobilen och slå mammas nummer men det enda jag fick till svar var: "Abonnenten du söker kan inte nås för tillfället var god och försök igen om en liten stund". Jag la på och slog numret igen men fick samma svar även denna gång. Då kom tårarna igen, först bara lite men när jag insåg att hon inte kommer att svara så kom dem ännu mer än innan. 

Jag hörde ett rop igen och den här gången var jag säker på att det var Albins röst jag hörde.

 

- Jag är här, fick jag ur mig med en väldigt svag röst men han var tillräckligt nära för att höra det.

- Melo! skrek han, du blöder ju! Vad i hela friden har du gjort?!

- Jag ramlade och sen så stod det här förbaskade glasskåpet ivägen, hann jag säga innan tårarna sprutade. 

- Åh Melo, sa han. Kom så ska jag hjälpa dig upp.

 

Han tog ett stadigt tag om mig.

 

- Aj! skrek jag för att det gjorde så himmelens ont.

- Här, vi lägger dig i Johannas säng så springer jag efter hjälp.

 

Medan jag låg där i min ensamhet i sängen så hann jag känna efter hur onte det egentligen gjorde. Jag jag vred försiktigt på huvudet och kollade bort mot glasskåpet. Mer än halva skåpet hade krossats under mig.

Jag hörde att det kom en hel flock springandes där utanför.

 

- Men herre gud Melo så du ser ut! utbrast ledaren Pea. Ring en ambulans Albin, sa hon sen lite tystare.

 

Johanna trängde sig förbi folkmassan och sprang fram till mig. 

 

- Melo, varför sprang du iväg så där? sa hon och kollade fundersamt på mig.

- Det var det där planet mamma åkte med, såg du kvinnan de bar iväg på båren?

- Ja det gjorde jag, sa Johanna. 

- Det var min mamma, sa jag och fick tårar i ögonen igen.