Kapitel 3 - Spök gumman

Publicerad 2012-09-27 17:46:00 i Spök gumman,

 
När jag skulle öppna dörren så visade den sig var den låst och när jag tog tag i handaget för tredje gången kände jag att det var någon som klappade mig på axeln samtidigt hörde jag någon säga:
- Ta det lugnt småbarn jag ska inte göra er illa. Hahahaha!
Jag kände en hård smäll mot huvudet sen blev allting svart..
 
 
 
Berättelsen fortsätter..
 
 
 
När jag vaknade upp kände jag hur det dunkade i huvudet och marken gungade fram och tillbaka. Pia hade också vaknat till men vi satt där Pia började, i skafferiet. Då kom jag på att jag hade en mobil i fickan så jag tog upp den. Till min förvåning var den påslagen och full laddad och täckningen var inte den bästa men det skulle nog gå att ringa. Först testade jag att ringa till mamma men ingen svarade, då ringde jag till polisen.
 
- Hej det är Malin Magnusson. Jag och min kompis, Pia Hansson, är tillfångatagna av någon galen gumma. Hennes stuga ligger mitt ute i skogen.
- Vilken skog? undrade polisen.
- Den som ligger vid Ullaskolan.
- Okej, vi åker direkt.
 
-Pia det har gått fem minuter och de har inte kommit än.
- Ta det lugnt Malin, de kanske har åkt vilse.
- Schhhh! Jag hörde någonting, viskade jag.
- Det kanske är polisen!
 
Jag och Pia började banka och skrika allt vi orkade.
 
- Ta det lugnt där inne, jag öppnar dörren nu. sa polismannen.
 
Han öppnade och vi fick komma ut.
 
- Är ni säkra på att ni inte har låst in er själva här? undrade han.
- Varför skulle vi göra det?
- För att den galne gumman som bodde här är död.
- Så då måste vi alltså ha träffat ett spöke?! undrade Pia.
- Ja om ni är helt säkra på att ni såg henne så.
- Helt bombis, hon slog mig till och med i huvudet med en stekpanna. sa jag.
- Jahaja, kom nu så skjutsar vi hem er.
 
När vi kom hem gick jag och lade mig i sängen för att sova, jag var jättetrött. Jag tänkte igenom dagen där jag låg i sängen, hade vi verkligen träffat ett riktigt spöke?
 
Två år senare..
 
Vet ni en sak? När jag och Pia var i den där stugan slog gumman mig och Pia med en stekpanna i huvudet och vi har kvar bulorna än. Det sägs att sår man får av spöken aldrig försvinner...
 
Slut!

Kapitel 2 - Den gömda stugan

Publicerad 2012-09-26 18:11:00 i Spök gumman,

 
- Pia jag är vilse, vart är du?
- Maliiiin! Malin hjä..
 
Skriket domnade bort.
 
 
Berättelsen fortsätter...
 
 
 
 

Shit, vad hände? Det lät precis som att någon höll för hennes mun eller något liknande. 
- PIA! PIA!!
Då kom jag på att vi fortfarande var vid skolan. Jag sprang och sprang för att komma ut ur skogen. Mitt hjärta dunkade hårt och fort. När jag kom fram till skolan var den helt öde. Jag hörde något gnisla så jag slängde en blick bort mot gungorna och de var i rörelse. Nu började det regna också men det var fortfarande vindstilla. Jag stod och funderade på hur gungorna kunde gunga fast det inte ens blåste. 
 
- HALLÅ!!! skrek jag men inget svar.
 
Jag tog upp min mobil och slog nummret till Pia. Det tutade några gånger sen hördes: "Abonnenten du söker kan inte nås för tillfället, var god och försök igen om en liten stund." Jag lade på. 
 
Jag sprang in i skogen igen. Då fick jag syn på någonting rött. Jag orkade inte springa längre så jag gick med snubblande steg mot det röda. Några meter ifrån stannade jag men blev tvungen att ta några steg till för att se vad det var. Det var en röd stuga. En sådan där gammal med mossa och gräs på taket. 
 
Jag hörde något innefrån stugan men jag såg inget. Jag tog upp min mobil men den hade stängt av sig. Säkert batteriet tänkte jag.
Jag måste våga gå in dit, det kan vara Pia som är där inne. Jag tog några steg till. Nu stod jag på trappen, jag lyfte på handen och knackade. Dörren öppnades.
 
- Hallå? mina ben kändes som gelé. Pia är du där?
 
Jag stod fortfarande orörilgt kvar i hallen. Jag upptäckte precis att det fanns ett rum till vänster om mig, det var ett kök. Jag stack in huvudet. En dörr stod och slog. Det måste vara dörren till skafferiet. Jag smög fram till dörren och lyckligtvis så satt nyckeln i. Jag öppnade den försigtigt och ut ramlar Pia! Hon låg medvetslös på golvet. Jag hittade en hink med lite vatten i som jag hällde över henne. Hon flög upp!
 
- Pia, åh Pia vad jag har varit orolig! Vad har du gjort?! sa jag förskräckt och pekade på hennes ansikte. Hon var blodig och gul och blå slagen.
- D.. De.. Det var e.. en gumma.., stammade hon fram.
Jag gick fram och gav henne en kram.
- Kom vi går, sa jag och drog henne mot ytterdörren.
 
När jag skulle öppna dörren så visade den sig var den låst och när jag tog tag i handaget för tredje gången kände jag att det var någon som klappade mig på axeln samtidigt hörde jag någon säga:
- Ta det lugnt småbarn jag ska inte göra er illa. Hahahaha!
Jag kände en hård smäll mot huvudet sen blev allting svart..
 
 
Fortsättning följer...
 
 

Kapitel 1 - Den försvunna kompisen

Publicerad 2012-09-25 23:17:00 i Spök gumman,

Det här är en novell jag skrev i 5:an eller 6:an men jag tänkte att jag kan dela med mig utav den iaf :)
 
 
Spök gumman

Jag vaknade av en krasch. När jag satte mig upp i sängen låg det glassplitter över hela golvet. Jag hörde steg i trappen. Jag drog täcket över huvudet och hoppades på att det bara var en hemsk dröm. Stegen närmade sig min dörr, de kom närmre och närmre för varje sekund som gick.
 
- Malin är du okej?!
Jag flög upp i taket, shit vad rädd jag blev!
- Gud vad ni skräms! Kan ni hämta någonting att ta upp glassplittret med?
- Visst, är det blött också? 
- Varför skulle det vara det? Jag har ju inte direkt kissat på mig.
- Det var inte så jag menade, fnissade mamma. 
- Ja men vad menar du då? undrade jag .
- Det regnar ju ute, har du inte märkt det?
- Nej det har jag inte men nu när jag tittar efter så är det faktiskt lite blött nedanför fönstret.
- Då hämtar jag en trasa också, sa mamma och försvann iväg nedför trappen.
 
Några minuter senare hade mamma soppat undan glaset och torkat upp allt vatten som hamnat på golvet.
 
- Vad är klockan egentligen? frågade jag mamma.
- Den är.. 07:00.
- Mamma, skulle du kunna vara så gullig och fixa en smörgås åt mig?
- Det är väl klart stumpan!
- Tack, du är bäst!
 
Tio minuter senare klev jag på bussen till skolan.
Oh my god! Där sitter han, Oliver. Han är såååå söt! Jag känner mig svimfärdig, han tittar faktiskt på mig! Jag sveper bliken över bussen för att leta efter en plats att sitta på men det verkar som att den enda platsen som är ledig är den bredvid Oliver.
 
- Du kan sätta dig här om du vill, det verkar inte finnas så många andra platser kvar, sa Oliver.
 
Jag blev säkert röd som en tomat i ansiktet. Åååh han har så fina ögon. De glittrar som.. som.. jag vet inte vad men vackra är dem.
Nej! Skolan närmar sig och jag har inte sagt ett ord till honom. Jag samlar mod.
 
- Vad är klockan? får jag fram till slut.
- 07:15 tror jag. Du heter Malin va?
- Aah det gör jag.
Han pratar med mig!
- Vad är dina intressen? undrar han sen.
- Ridning, fick jag fram med ett pip. Vad är ditt?
- Fotboll, svarade han. Fast hästar är söta djur men säg inte att jag sagt det! Lova!
- Jag lovar, på heders ord!
 
Nu var bussen framme vid skolan. Neej! bussen är framme och chansen att prata med Oliver är borta.
Har jag tur så kanske men bara kanske får jag prata med honom igen. Annars får jag nöja mig med att titta på honom.
 
- Hej, sa Pia. Hallå? Hallå, Malin? Wakey wakey! sa hon med lite högre röst och viftade med handen framför näsan på mig.
- VA?! Jag vaknade upp ur mina dagdrömmar.
- Hej, sa hon igen. Vad drömde du om nu då? 
Pia är min bästis. Hon gör allt för mig och jag gör allt för henne.
- Jag kan berätta när vi klivit av bussen.
- Okej, det är nog bäst så.
 
Vi klev av bussen, det var ungefär tio minuter kvar av rasten så jag tror jag hinner berätta.
- Nå, vad var det du tänkte på? undrade Pia nyfiket.
- Jag tänkte på.. Oliver..
- Jaha men du, kan inte vi ha en utflykt? Bara du och jag? frågade Pia.
- Visst, efter skolan? svarade jag.
- Ja, det blir bra.
- Då ses vi sen på rasten, sa jag och började gå mot klassrummet.
- Okej! hojtade Pia efter mig.
 
Lektionerna gick, inte särskilt fort om jag får säga det själv men nu var det äntligen rast. Jag drog på mig mössan och så fort jackan var på plats böjde jag mig ner för att knyta skorna. Jag sprang ut på skolgården, tittade mig omkring men ingen Pia så långt ögat ka nå.
- PIA!!! vrålade jag.
Jag såg en skymt av en röd jacka borta i skogen. Jag sprang bort mot skogen för att titta om det var Pia, för hon har nämligen en röd jacka.
- PIA!!! vrålade jag en gång till.
- Malin, hjälp mig!
- Pia vart är du?!
- Malin hjälp mig, snälla, jag sitter fast!
- Pia, Pia jag kommer!
 
Skogen är inte särskilt stor men tillräckligt stor för att yra runt länge.
 
- Pia jag är vilse, vart är du?
- Maliiiin! Malin hjä..
 
Skriket domnade bort.
 
 
Fortsättning följer..
 
 

Om

Min profilbild

Sara Söderlund

Hejsan! Här tänkte jag skriva berättelser/noveller som jag själv har skrivit. Vet inte vad det finns att säga.. Vill ni veta mer om mig så kan ni gå in på http://www.lillamini.devote.se där skriver jag mer om min vardag, tankar osv. Ha det gött!

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela