Johanna trängde sig förbi folkmassan och sprang fram till mig. 

 

- Melo, varför sprang du iväg så där? sa hon och kollade fundersamt på mig.

- Det var det där planet mamma åkte med, såg du kvinnan de bar iväg på båren?

- Ja det gjorde jag, sa Johanna. 

- Det var min mamma, sa jag och fick tårar i ögonen igen. 

 

 

Då hörde jag sirenerna från ambulansen närma sig. En ambulansman lindade in mig i lakanet som jag låg på och sen hjälptes de åt att lyfta över mig på en bår. 

Innan de åkte iväg så frågade de om det var någon som kände mig.

 

- Ja, jag gör det, sa Albin och tog ett steg framåt för att de skulle kunna se honom bättre bland allt folk.

- Bra, vill du följa med och göra.. äum.. ja den här tjejen sällskap? frågade en av ambulansmännen.

- Melo, fyllde Albin i medan han tittade sig runt och beslutade sig för att följa med.

 

Han hoppade in i ambulansen, tog min hand i sin och satte sig bredvid mig. När ambulansen for i väg åkte blåsljusen på.

 

- Är det så allvarligt? sa jag svagt.

- Ja, jag tror tyvärr det, sa Albin och kramade min hand lite försiktigt.

- Aj! kved jag.

- Oj förlåt, jag tänkte mig inte för. Fick du glas i händerna också när du tog emot dig i fallet?

- Ja, jag tror det, för det gör så fruktansvärt ont Albin, det gör ont i hela kroppen.

- Jag önskar verkligen att jag kunde göra någonting, sa han nästan lidande.

- Det kan du och det gör du.. hann jag säga innan allting svartnade.

 

- Melo, Melo! Vakna, du drömmer. Melo, vakna!

 

Det var Albin som försökte väcka mig, han hade suttit och vakat över mig medan jag sov.

 

- Mamma! skrek jag igen och tårarna rann nerför mina kinder!

- Melo, Melo vakna, sa Albin igen och ruskade lite försiktigt på mig.

- Neeeej! Mamma lämna mig inte! skrek jag.

- Melo, du drömmer, viskade han försiktigt i mitt öra och kysste mig mjukt på kinden.

 

Då slog jag upp ögonen, de var fyllda med tårar.

 

- Var är jag? sa jag och kollade frågande på Albin.

- Em.. du ligger på akuten, hann han säga innan en sköterska ropade på honom.

- Jag kommer snart tillbaka Melo, så du behöver inte vara orolig, sa han och gick ut.

 

- Jo, visst var det Albin du hette va?

- Ja det stämmer.

- Okej bra, jo så här ligger det till, Melos knä är väldigt skadat. Vet du vad som kan ha hänt, med knät alltså? undrade sköterskan.

- Nej eller jo kanske. När hon sprang till stugan så snubblade hon på grusstigen men hon reste sig upp, ganska snabbt, men hon haltade väldigt mycket den biten som var kvar.

- Okej, sa sköterskan igen som tydligen hette Lena. Som det ser ut just nu så kan knäskålen vara krossad men vi ska undersöka saken närmre och hon hade väldigt tur med det där glasskåpet, det kunde gått mycket värre.

- Mh jag förstod nästan det kunde gått värre.

- Jo en sak till innan du går tillbaka, Melos mamma är ju en av dem som blev allvarligt skadade när flygplanet kraschade och hon hamnade också här, Lena gjorde en kort paus innan hon fortsatte. Vi har gjort vårat bästa för att hon ska klara sig och vi vet inte hur mycket mer vi kan göra.

- Jag förstår, sa Albin.

- Men du behöver ju kanske inte berätta det för Melo än eftersom att inget är hundra procent säkert. Okej?

- Okej.

 

- Vad sa dem? undrade jag när Albin kom tillbaka in i rummet.

- Jo.. att ena din knäskål kan vara krossad och att du hade tur i oturen för att det kunde gått riktigt illa när du ramlade in i glasskåpet.

- Mmh, det sa ingenting om när jag får åka hem?

- Nej, tyvärr inte men du får nog räkna med att hoppa på kryckor ett tag sen.

 

En sköterska dök upp i rummet, det var Lena.

 

- Hej! Hur mår du Melo? undrade hon.

- Jodå, det känns bättre nu när jag inte är en kristallkrona längre. sa jag och log lite.

- Haha, det var skönt att höra.

- När kommer jag att få åka hem? undrade jag sen.

- Det är svårt att säga Melo men om några veckor skulle jag gissa på.

- Ååh, suckade jag, det är ju lång tid ju!

- Det beror på vad du gör av tiden, men jag kom faktiskt in hit för att hämta dig. Vi vill undersöka dina ben så fort som möjligt, för att se  hur allvarligt det är.

- Ah okej, det är väl lika bra. Vi ses sen Albin, sa jag och blev ut rullad ur rummet.

 

Några timmar senare hade det opererat mitt knä och tagit ut en till glasbit som de sett i ryggen. Glasbiten hade suttit ganska långt in och kunde blivit väldigt farlig om de inte tagit ut den.

 

Jag låg på lasarettet i ytterligare en vecka och Albin fanns alltid vid min sida. 

 

 

 

 

Därefter visade de bilder från olycksplatsen. Man fick se en medelålders kvinna bli iväg buren på bår.

 

- Mamma! skrek jag och sprang ut ur rummet.

 

 

Allas blickar  vändes mot mig när jag spran ut ur rummet. Jag sprang mot min stuga medan ögonen fylldes med tårar. Till slut såg jag knappt någonting, det kändes som att jag tittade under vattnet allt var suddigt och ögonen sved. Helt plötsligt snubblade jag och föll på grusstigen och det gjorde fruktansvärt ont i ena knät, jag han inte ta emot mig så knät fick ta smällen, men jag var för ledsen för att hinna tänka mer på det. Jag kved till när jag reste mig upp och jag hörde ett svagt rop bakom mig medan jag fortsatte min kurs mot stugan. Jag tror det var Albin som ropade på mig men jag hade tankarna på mamma så jag struntade i det och sprang vidare. 

 

När jag kom fram till stugan fumlade jag efter nyckeln och försökte få i den i låset, inte det lättaste när man har ett helt hav i ögonen som bara forsar ner för kinderna men till slut lyckades jag låsa upp dörren. 

 

Eftersom att jag hade den övre delen av sängen så hade jag lagt kvar min mobil där uppe. Jag ställde mig på kanten av Johannas säng för att nå min mobil och precis när jag greppat tag i den vickade sängen till och jag tappar balansen och ramlar handlöst bakåt. Med min ovanliga otur så ramlar jag rakt in i ett glasskåp som står ganska dumt plaserat mittemot sängen. 

Jag slog i ryggen först och sen kom huvudet. Jag tror jag blödde ganska mycket men brydde mig inte om det heller även fast det gjorde hur ont som helst, tror jag var nära på att svimma några gånger men jag hade inte tid med det, jag var bara tvungen att få tag i mamma. Jag lyckades få fram mobilen och slå mammas nummer men det enda jag fick till svar var: "Abonnenten du söker kan inte nås för tillfället var god och försök igen om en liten stund". Jag la på och slog numret igen men fick samma svar även denna gång. Då kom tårarna igen, först bara lite men när jag insåg att hon inte kommer att svara så kom dem ännu mer än innan. 

Jag hörde ett rop igen och den här gången var jag säker på att det var Albins röst jag hörde.

 

- Jag är här, fick jag ur mig med en väldigt svag röst men han var tillräckligt nära för att höra det.

- Melo! skrek han, du blöder ju! Vad i hela friden har du gjort?!

- Jag ramlade och sen så stod det här förbaskade glasskåpet ivägen, hann jag säga innan tårarna sprutade. 

- Åh Melo, sa han. Kom så ska jag hjälpa dig upp.

 

Han tog ett stadigt tag om mig.

 

- Aj! skrek jag för att det gjorde så himmelens ont.

- Här, vi lägger dig i Johannas säng så springer jag efter hjälp.

 

Medan jag låg där i min ensamhet i sängen så hann jag känna efter hur onte det egentligen gjorde. Jag jag vred försiktigt på huvudet och kollade bort mot glasskåpet. Mer än halva skåpet hade krossats under mig.

Jag hörde att det kom en hel flock springandes där utanför.

 

- Men herre gud Melo så du ser ut! utbrast ledaren Pea. Ring en ambulans Albin, sa hon sen lite tystare.

 

Johanna trängde sig förbi folkmassan och sprang fram till mig. 

 

- Melo, varför sprang du iväg så där? sa hon och kollade fundersamt på mig.

- Det var det där planet mamma åkte med, såg du kvinnan de bar iväg på båren?

- Ja det gjorde jag, sa Johanna. 

- Det var min mamma, sa jag och fick tårar i ögonen igen.

 

 

 

 

-Hejsan! sa han utan att verka ägna en enda tanke på att han kanske störde. Hörde att du va här, ska vi gå ner och bada?

- Hur varmt är det i vattnet då? undrade jag.

-Typ 30 grader eller nått.

- Okej då, vi följer med. sa Albin och tittade på mig. 

Jag såg hur smilegroparna började ta sin vanliga plats och han sken upp i världens mest underbara leénde. Han tog min hand och vi började gå ner mot stranden. 

 

Vi badade och badade, tog en snabb paus för att stoppa i oss lite lunch sen åter gick vi till badandet. Det var så skönt. Solen sken, vinden fläcktade lagom ljumna vindar och vattnet var varken för varmt eller för kallt. Jag gick upp på bryggan och bredde ut min handuk i solen. Jag la mig ner på mage och låg där och kollade på när Albin och Pontus brottades ute i vattnet. Jag måste ha somnat till där jag låg på bryggan för jag vaknade av att Pontus kom och skvätte vatten på mig följt av Albin som la sig raklång över mig. Till en början var det bara super kallt eftersom min kropp blivit van med värmen från solen. Jag försökte vicka av honom men han låg kvar. Han satte sig upp och la händerna på min rygg för att retas och jag försökte dra mig undan hans kalla händer men lyckades inge vidare med tanke på att han satt över mig. 

Han rullade ner från min rygg och la sig bredvid mig. Pontus hade lagt sig på andra sidan. Albin tittade på mig med lite retsam blick som sen över gick till hans fina snälla leénde. Han slängde en snabb blick på Pontus som verkade ha slumrat till. Vi väckte Pontus och begav oss till samlingssalen för att äta kvällsmat.

 

 

- Melo packa en liten väska med sovgrejer och badkläder, sa Albin tyst.

- Okej men varför? 

- Du ska få se!

 

När vi ätit klart kvällsmaten sprang jag ner till min stuga och slängde ihop allt jag behövde i en liten väska. Sen gick jag och mötte Albin, han tog min hand och ledde mig ner till stranden.

 

- Här ska vi tillbringa vår natt! sa han lyckligt.

- Ååh, vad gullig du är! sa jag glatt.

 

Vi bytte om till badkläder och badade tills det började skymma. 

 

- Ska vi sova här i sanden? undrade Albin.

- Är det inte bättre borta på bryggan? gav jag som förslag.

- Jo det är sant. sa han och tog alla våra saker och gick mot bryggan.

 

- Jag tog med en kortlek, ska vi spela? frågade jag när vi brett ut våra saker över halva bryggan.

- Ja, vad kul! sa Albin.

 

När det började bli så mörkt så att man knappt såg korten undrade jag om vi skulle ge oss.

- Ja det är väl lika bra, jag vinner ju aldrig, flinade Albin till svar.

 

Vi kröp ner under våra filtar. Jag började frysa efter att ha varit ute i solen hela dagen och jag tror Albin märkte det för han lyfte på sin filt och tittade på mig.

 

- Kom här, sa han.

 

Jag kröp mot honom in lindad som ett paket i min egen filt. Jag slank ner bredvid honom och omslöts av hans värme. Jag drog upp knäna mot magen för att försöka behålla värmen bättre. Albin la sin arm om mig och drog upp sina ben under mina. Jag tog hans hand och hans tumme började smeka min mage. Vi låg så en stund. Sen vände jag på mig och kollade honom i ögonen. Åh vad jag ville att han skulle vara min, bara min! Jag trasslade upp min hand från alla filtar och smekte hans silkes lena kind. Han log. Jag kunde känna hans smilegrop mot min hand. Han la handen på min midja och drog mig ännu närmre sig. Jag ålade mig uppåt så att jag hamnade i samma höjd som Albin. 

Jag flyttade handen från kinden till nacken och drog fingrarna igenom nackhåret. Albin drog mig ytterligare lite närmre sig och samtidigt möttes våra läppar på riktigt för första gången. Hans mjuka läppar smakade på mina. Hans händer letade sig in under min tröja men stannade vid midjan. Jag flyttade mina händer och la dem på hans bröst. Jag tryckte mig ifrån honom så att jag kunde titta honom i ögonen. Jag log sen böjde jag mig och mötte hans läppar igen. Jag la ner huvudet på hans bröst och tog hans händer i mina därefter måste jag ha somnat för jag minns inget mer.

 

- Är du vaken? viskade jag i Albins öra.

- Ja, jag har väntat på att du skulle vakna.

- Jaså? vilken tur att jag vaknade nu då, så att du slapp vänta ännu längre, sa jag och log ett litet retsamt leénde.

 

Vi klädde på oss och plockade ihop våra saker sen gick vi tillbaka till stugorna för att lämna väskorna där. Efter det träffades vi utanför den stora samlingssalen.

 

- Hej allihop, sa ledaren Pea. Vi tänkte att ni skulle få titta på nyheterna för att få reda på lite om vad som händer ute i världen men förts frukost!

 

Alla gick in i matsalen och åt sin frukost sen gick alla in och satte sig på golvet framför en stor bildskärm.

 

- Så, då var det dags för nyheterna, sa Pea och satte på tv:n.

 

"Hej och välkomna till tv4 nyheterna. Vi inleder med att prata om flygplansolyckan som inträffade i morse klockan fem. Det var ett plan som störtade på grund av tekniska fel på motorerna. På planet befann det sig cirka 200 personer. Fem av dessa dog, 20 personer blev allvarligt skadade och resten klarade sig med lindrigare skador.

 

Därefter visade de bilder från olycksplatsen. Man fick se en medelålders kvinna bli iväg buren på bår.

 

- Mamma! skrek jag och sprang ut ur rummet.

 

 

 

- Hej Melo! sa hon.

- Hej, svarade jag tyst.

- Ska vi dra ner och bada? Det skulle visst vara 28 gradet i vattnet, påstod killen som stod bredvid Johanna.

- Okej, sa alla utom jag som stod tyst.

- Kommer du Molly, nej förlåt, Melo menar jag, sa Johanna.

- Ah, jag kommer. sa jag med blicken fäst vid Albin.

- Vi ses nere vid stranden! skrek killen som stått bredvid Johanna och försvann.

- Vad heter han? frågade jag.

- Pontus, svarade hon och log medan hon följde efter honom med blicken.

 

 

 

Vi träffades nere på stranden. Alla var ombytta till badkläder vilket inte var så konstigt eftersom vi skulle bada. Jag stod kvar med armarna i kors över magen medan alla de andra sprang ner i sjön. 

 

- Kommer du eller? undrade Pontus.

 

Jag tvekade lite men gick sedan ner mot vattenytan och ställde mig på bryggan.

 

- Kom igen nu då, hoppa i! sa Albin.

 

Jag tvekade igen men ställde mig på stegens översta trappsteg.

 

- Är du rädd för vatten eller? skojade Johanna.

- Nej faktiskt inte, svarade jag och tog ett steg till.

 

Då kom Albin och tog ett stadigt tag om min mage och kastade ut mig i vattnet. Jag kände hur det ljumma vattnet omslöt min nästan nakna kropp. Jag tog två stora simtag och stack upp huvudet några meter bort. 

 

- Haha, äntligen i! retades Pontus.

- Mmh, fick han till svar.

 

Vi badade i minst två timmar och sedan gick vi upp till den stora samlingssalen för att äta kvällsmat.

 

- Jag vet vad vi kan göra! hojtade en tjej.

- Vadå? undrade Pontus.

- Vi kan köra sanning eller konsekvens, sa hon glatt.

- Vill vi det? sa Pontus och kollade fundersamt på oss andra.

- Visst, sa vi till svar men jag kände mig lite osäker.

 

Klockan blev säkert 00.00 innan vi slutade.

 

- Okej är det någon som vill sova med oss på bryggan? undrade några av killarna när vi kört klart.

- Ja, såklart vi vill, svarade några tjejer.

- Du då Melo, hakar du på? frågade Johanna mig.

- Nej jag tror inte det.

- Okej godnatt då.

 

 

Jag vaknade av att det bankade på dörren. När jag gnuggat sömnen ur ögonen någorlunda mycket såg jag att Johanna var borta. Jag tog mig nerför sängen med vana rörelser och såg att även hennes säng var bäddad. Medan jag med trötta steg gick mot dörren slängde jag upp mitt långa hår i en slarvig knut. Jag öppnade dörren och till min förvåning stod Albin där. Under två minuter stod vi bara där och tittade på varandra. Han var så fin där han stod med sina slitna jeans, en vanlig simpel vit v-ringad t-shirt och sin stora gråa munkjacka. Hans lätt lockiga hår hade blivit solblekt och hans lena hud hade tagit en mörkare nyans. Och där stod jag i min alldeles förstora sovtröja med håret uppslängt i en slarvig knut och bara ben som var fulla med olika insektsbett från alla sena sommarkvällar. 

 

- Godmorgon, sa Albin med mjuk röst. Jag hörde att Johanna åkt hem idag för att fira sin mamma så jag tänkte göra dig lite sällskap.

- Jaha visst, kom in, sa jag trött och lite chokat.

- Har du sovit gott? undrade han medan han satte sig på Johannas säng.

- Ja det har jag väl, sa jag och satte mig bredvid honom. Har du det?

- Ja, fast enda sen jag vaknade i morse har jag funderat på hur jag ska säga det här. sa han och tystnade.

- Säga vadå? sa jag nyfiket.

- Jag gillar dig väldigt mycket, sa Albin och blev röd som en tomat i ansiktet.

 

Jag satte mig på knä i sängen vänd mot Albin och tittade på honom och log, han var så söt när han skämdes. Jag lutade mig mot honom och våra läppar snuddade varandras, längre än så han vi inte förrän dörren flög upp med en väldig smäll. Det var Pontus.

 

 

- Har du packar allt nu då? frågade Anna.

 

Anna är min mamma, jag hade sovit hos min pappa från fredag till onsdag. Mamma och pappa är skilda och mamma har väldigt svårt att prata med och om pappa sen dess. 

 

Det var sommarlov och jag satt i bilen på väg till båten, jag skulle nämligen åka på sommarläger. Mamma skulle åka bort med jobbet och pappa har blivit så konstig sen han träffade Mona, så där skulle jag inte klara av tre veckor även om det känns konstigt att tänka så. 

 

- Mamma, jag tror jag vet varför pappa har blivit så konstig, sa jag.

- Jaha, vad är det då? sa mamma stelt och gasade lite.

- Mona är med barn och hon ska snart föda.

Mamma svarade inte, hon stirrade bara rakt fram.

 

- Mamma, är det långt kvar? frågade jag efter fem minuters tystnad.

- Nej då, det är bara två mil kvar.

 

Jag satt och funderade över hur roligt det skulle bli. Träffa nya kompisar och bada varje dag.

 

- Melo, sa mamma lite ledsamt.

- Vad är det?

- Jag kommer sakna dig gumman!

- Och jag dig mamma, sa jag med gråten i halsen samtidigt som vi svängde in på parkeringen.

Båten skulle lägga till i hamnen om knappt fem minuter.

 

- Mamma kommer du och hämtar mig sen? sa jag lite oroligt.

- Ja men det är väl klart!

 

Båten kom. Jag gav mamma en puss på kinden och en stor kram. Jag stod där i hennes varma famn länge, drog in hennes doft och värme för sista gången på tre veckor. Min mamma. Jag tog mina väskor och började gå mot båten. Jag vände mig bara om en gång för att vinka och medan jag gick letade sig tårarna sakta ner för mina kinder, jag saknade henne redan.

 

 

 

Jag hoppade av bussen och letade upp mina två väskor som låg i bagage utrymmet bland alla andras stora resväskor. Helt plötsligt dök det upp en yngre tjej i 20-års åldern.

 

- Hejsan, jag är en av alla ledare som finns här. Mitt namn är Pea förresten och du heter?

- Melo.

- Okej, hej Melo, jag ska visa dig vart du ska sova. Vet du om att du får dela stuga med en annan tjej?

- Nej det visste jag inte men jag anade att det var så. 

 

Vi gick på en grusad gång med skog på var sida, bara efter någon minut kom vi fram till en liten stuga som låg nära vattnet men inte heller speciellt långt ifrån den stora samlingssalen. När jag kom innan för dörren på den lilla stugan satt det en tjej i våningssängen. Hon satt med benen korslagda böjd över en tidning i den undre sängen. Hon tittade upp.

 

- Hejsan, vad heter du? sa hon med vänlig röst. Jag heter Johanna.

- Hej, jag heter Melo.

- Du är ny här, eller hur? frågade Johanna.

- Ja det stämmer, har du varit här länge? undrade jag.

- Nej tre dagar om jag inte minns fel.

- Okej, jag går ut och kollar runt lite, sa jag och gick ut.

 

När jag klivit utanför dörren blev jag alldeles varm och glad i hela kroppen. Han bara stod där så snällt och tittade på mig och hans blick var så snäll och varm. Jag skulle kunnat stå där och tittat in i hans mjukt gröna ögon hela dagen. Jag stod där på trappen i mina egna tankar och dagdrömde när jag upptäckte att han började gå mot mig.

 

- Hej! Jag heter Albin, du är ny här va?

- Ja, var det ända svar jag lyckades få ur mig.

- Vad heter du? 

- M.. Melo, stammade jag fram.

- Vilket fint namn! Du behöver absolut inte vara rädd, jag bits inte. sa han och log sitt fina leénde.

- Okej vilken tur, är det där dina kompisar? sa jag med lite darrig röst samtidigt som jag nickade bort mot ett litet gäng med tjejer och killar i min egen ålder. 

- Japp, det är det men de är inte heller farliga vad jag vet. Häng med om du vill.

- Okej visst, sa jag och började gå efter Albin. Då såg jag att Johanna kom dit och ställde sig bredvid en av killarna.

 

- Hej Melo! sa hon.

- Hej, svarade jag tyst.

- Ska vi dra ner och bada? Det skulle visst vara 28 gradet i vattnet, påstod killen som stod bredvid Johanna.

- Okej, sa alla utom jag som stod tyst.

- Kommer du Molly, nej förlåt, Melo menar jag, sa Johanna.

- Ah, jag kommer. sa jag med blicken fäst vid Albin.

- Vi ses nere vid stranden! skrek killen som stått bredvid Johanna och försvann.

- Vad heter han? frågade jag.

- Pontus, svarade hon och log medan hon följde efter honom med blicken.