Johanna trängde sig förbi folkmassan och sprang fram till mig. 

 

- Melo, varför sprang du iväg så där? sa hon och kollade fundersamt på mig.

- Det var det där planet mamma åkte med, såg du kvinnan de bar iväg på båren?

- Ja det gjorde jag, sa Johanna. 

- Det var min mamma, sa jag och fick tårar i ögonen igen. 

 

 

Då hörde jag sirenerna från ambulansen närma sig. En ambulansman lindade in mig i lakanet som jag låg på och sen hjälptes de åt att lyfta över mig på en bår. 

Innan de åkte iväg så frågade de om det var någon som kände mig.

 

- Ja, jag gör det, sa Albin och tog ett steg framåt för att de skulle kunna se honom bättre bland allt folk.

- Bra, vill du följa med och göra.. äum.. ja den här tjejen sällskap? frågade en av ambulansmännen.

- Melo, fyllde Albin i medan han tittade sig runt och beslutade sig för att följa med.

 

Han hoppade in i ambulansen, tog min hand i sin och satte sig bredvid mig. När ambulansen for i väg åkte blåsljusen på.

 

- Är det så allvarligt? sa jag svagt.

- Ja, jag tror tyvärr det, sa Albin och kramade min hand lite försiktigt.

- Aj! kved jag.

- Oj förlåt, jag tänkte mig inte för. Fick du glas i händerna också när du tog emot dig i fallet?

- Ja, jag tror det, för det gör så fruktansvärt ont Albin, det gör ont i hela kroppen.

- Jag önskar verkligen att jag kunde göra någonting, sa han nästan lidande.

- Det kan du och det gör du.. hann jag säga innan allting svartnade.

 

- Melo, Melo! Vakna, du drömmer. Melo, vakna!

 

Det var Albin som försökte väcka mig, han hade suttit och vakat över mig medan jag sov.

 

- Mamma! skrek jag igen och tårarna rann nerför mina kinder!

- Melo, Melo vakna, sa Albin igen och ruskade lite försiktigt på mig.

- Neeeej! Mamma lämna mig inte! skrek jag.

- Melo, du drömmer, viskade han försiktigt i mitt öra och kysste mig mjukt på kinden.

 

Då slog jag upp ögonen, de var fyllda med tårar.

 

- Var är jag? sa jag och kollade frågande på Albin.

- Em.. du ligger på akuten, hann han säga innan en sköterska ropade på honom.

- Jag kommer snart tillbaka Melo, så du behöver inte vara orolig, sa han och gick ut.

 

- Jo, visst var det Albin du hette va?

- Ja det stämmer.

- Okej bra, jo så här ligger det till, Melos knä är väldigt skadat. Vet du vad som kan ha hänt, med knät alltså? undrade sköterskan.

- Nej eller jo kanske. När hon sprang till stugan så snubblade hon på grusstigen men hon reste sig upp, ganska snabbt, men hon haltade väldigt mycket den biten som var kvar.

- Okej, sa sköterskan igen som tydligen hette Lena. Som det ser ut just nu så kan knäskålen vara krossad men vi ska undersöka saken närmre och hon hade väldigt tur med det där glasskåpet, det kunde gått mycket värre.

- Mh jag förstod nästan det kunde gått värre.

- Jo en sak till innan du går tillbaka, Melos mamma är ju en av dem som blev allvarligt skadade när flygplanet kraschade och hon hamnade också här, Lena gjorde en kort paus innan hon fortsatte. Vi har gjort vårat bästa för att hon ska klara sig och vi vet inte hur mycket mer vi kan göra.

- Jag förstår, sa Albin.

- Men du behöver ju kanske inte berätta det för Melo än eftersom att inget är hundra procent säkert. Okej?

- Okej.

 

- Vad sa dem? undrade jag när Albin kom tillbaka in i rummet.

- Jo.. att ena din knäskål kan vara krossad och att du hade tur i oturen för att det kunde gått riktigt illa när du ramlade in i glasskåpet.

- Mmh, det sa ingenting om när jag får åka hem?

- Nej, tyvärr inte men du får nog räkna med att hoppa på kryckor ett tag sen.

 

En sköterska dök upp i rummet, det var Lena.

 

- Hej! Hur mår du Melo? undrade hon.

- Jodå, det känns bättre nu när jag inte är en kristallkrona längre. sa jag och log lite.

- Haha, det var skönt att höra.

- När kommer jag att få åka hem? undrade jag sen.

- Det är svårt att säga Melo men om några veckor skulle jag gissa på.

- Ååh, suckade jag, det är ju lång tid ju!

- Det beror på vad du gör av tiden, men jag kom faktiskt in hit för att hämta dig. Vi vill undersöka dina ben så fort som möjligt, för att se  hur allvarligt det är.

- Ah okej, det är väl lika bra. Vi ses sen Albin, sa jag och blev ut rullad ur rummet.

 

Några timmar senare hade det opererat mitt knä och tagit ut en till glasbit som de sett i ryggen. Glasbiten hade suttit ganska långt in och kunde blivit väldigt farlig om de inte tagit ut den.

 

Jag låg på lasarettet i ytterligare en vecka och Albin fanns alltid vid min sida.