- Har du packar allt nu då? frågade Anna.

 

Anna är min mamma, jag hade sovit hos min pappa från fredag till onsdag. Mamma och pappa är skilda och mamma har väldigt svårt att prata med och om pappa sen dess. 

 

Det var sommarlov och jag satt i bilen på väg till båten, jag skulle nämligen åka på sommarläger. Mamma skulle åka bort med jobbet och pappa har blivit så konstig sen han träffade Mona, så där skulle jag inte klara av tre veckor även om det känns konstigt att tänka så. 

 

- Mamma, jag tror jag vet varför pappa har blivit så konstig, sa jag.

- Jaha, vad är det då? sa mamma stelt och gasade lite.

- Mona är med barn och hon ska snart föda.

Mamma svarade inte, hon stirrade bara rakt fram.

 

- Mamma, är det långt kvar? frågade jag efter fem minuters tystnad.

- Nej då, det är bara två mil kvar.

 

Jag satt och funderade över hur roligt det skulle bli. Träffa nya kompisar och bada varje dag.

 

- Melo, sa mamma lite ledsamt.

- Vad är det?

- Jag kommer sakna dig gumman!

- Och jag dig mamma, sa jag med gråten i halsen samtidigt som vi svängde in på parkeringen.

Båten skulle lägga till i hamnen om knappt fem minuter.

 

- Mamma kommer du och hämtar mig sen? sa jag lite oroligt.

- Ja men det är väl klart!

 

Båten kom. Jag gav mamma en puss på kinden och en stor kram. Jag stod där i hennes varma famn länge, drog in hennes doft och värme för sista gången på tre veckor. Min mamma. Jag tog mina väskor och började gå mot båten. Jag vände mig bara om en gång för att vinka och medan jag gick letade sig tårarna sakta ner för mina kinder, jag saknade henne redan.

 

 

 

Jag hoppade av bussen och letade upp mina två väskor som låg i bagage utrymmet bland alla andras stora resväskor. Helt plötsligt dök det upp en yngre tjej i 20-års åldern.

 

- Hejsan, jag är en av alla ledare som finns här. Mitt namn är Pea förresten och du heter?

- Melo.

- Okej, hej Melo, jag ska visa dig vart du ska sova. Vet du om att du får dela stuga med en annan tjej?

- Nej det visste jag inte men jag anade att det var så. 

 

Vi gick på en grusad gång med skog på var sida, bara efter någon minut kom vi fram till en liten stuga som låg nära vattnet men inte heller speciellt långt ifrån den stora samlingssalen. När jag kom innan för dörren på den lilla stugan satt det en tjej i våningssängen. Hon satt med benen korslagda böjd över en tidning i den undre sängen. Hon tittade upp.

 

- Hejsan, vad heter du? sa hon med vänlig röst. Jag heter Johanna.

- Hej, jag heter Melo.

- Du är ny här, eller hur? frågade Johanna.

- Ja det stämmer, har du varit här länge? undrade jag.

- Nej tre dagar om jag inte minns fel.

- Okej, jag går ut och kollar runt lite, sa jag och gick ut.

 

När jag klivit utanför dörren blev jag alldeles varm och glad i hela kroppen. Han bara stod där så snällt och tittade på mig och hans blick var så snäll och varm. Jag skulle kunnat stå där och tittat in i hans mjukt gröna ögon hela dagen. Jag stod där på trappen i mina egna tankar och dagdrömde när jag upptäckte att han började gå mot mig.

 

- Hej! Jag heter Albin, du är ny här va?

- Ja, var det ända svar jag lyckades få ur mig.

- Vad heter du? 

- M.. Melo, stammade jag fram.

- Vilket fint namn! Du behöver absolut inte vara rädd, jag bits inte. sa han och log sitt fina leénde.

- Okej vilken tur, är det där dina kompisar? sa jag med lite darrig röst samtidigt som jag nickade bort mot ett litet gäng med tjejer och killar i min egen ålder. 

- Japp, det är det men de är inte heller farliga vad jag vet. Häng med om du vill.

- Okej visst, sa jag och började gå efter Albin. Då såg jag att Johanna kom dit och ställde sig bredvid en av killarna.

 

- Hej Melo! sa hon.

- Hej, svarade jag tyst.

- Ska vi dra ner och bada? Det skulle visst vara 28 gradet i vattnet, påstod killen som stod bredvid Johanna.

- Okej, sa alla utom jag som stod tyst.

- Kommer du Molly, nej förlåt, Melo menar jag, sa Johanna.

- Ah, jag kommer. sa jag med blicken fäst vid Albin.

- Vi ses nere vid stranden! skrek killen som stått bredvid Johanna och försvann.

- Vad heter han? frågade jag.

- Pontus, svarade hon och log medan hon följde efter honom med blicken.