Jag vaknade av en krasch. När jag satte mig upp i sängen låg det glassplitter över hela golvet. Jag hörde steg i trappen. Jag drog täcket över huvudet och hoppades på att det bara var en hemsk dröm. Stegen närmade sig min dörr, de kom närmre och närmre för varje sekund som gick.

 

- Malin är du okej?!

Jag flög upp i taket, shit vad rädd jag blev!

- Gud vad ni skräms! Kan ni hämta någonting att ta upp glassplittret med?

- Visst, är det blött också? 

- Varför skulle det vara det? Jag har ju inte direkt kissat på mig.

- Det var inte så jag menade, fnissade mamma. 

- Ja men vad menar du då? undrade jag .

- Det regnar ju ute, har du inte märkt det?

- Nej det har jag inte men nu när jag tittar efter så är det faktiskt lite blött nedanför fönstret.

- Då hämtar jag en trasa också, sa mamma och försvann iväg nedför trappen.

 

Några minuter senare hade mamma soppat undan glaset och torkat upp allt vatten som hamnat på golvet.

 

- Vad är klockan egentligen? frågade jag mamma.

- Den är.. 07:00.

- Mamma, skulle du kunna vara så gullig och fixa en smörgås åt mig?

- Det är väl klart stumpan!

- Tack, du är bäst!

 

Tio minuter senare klev jag på bussen till skolan.

Oh my god! Där sitter han, Oliver. Han är såååå söt! Jag känner mig svimfärdig, han tittar faktiskt på mig! Jag sveper bliken över bussen för att leta efter en plats att sitta på men det verkar som att den enda platsen som är ledig är den bredvid Oliver.

 

- Du kan sätta dig här om du vill, det verkar inte finnas så många andra platser kvar, sa Oliver.

 

Jag blev säkert röd som en tomat i ansiktet. Åååh han har så fina ögon. De glittrar som.. som.. jag vet inte vad men vackra är dem.

Nej! Skolan närmar sig och jag har inte sagt ett ord till honom. Jag samlar mod.

 

- Vad är klockan? får jag fram till slut.

- 07:15 tror jag. Du heter Malin va?

- Aah det gör jag.

Han pratar med mig!

- Vad är dina intressen? undrar han sen.

- Ridning, fick jag fram med ett pip. Vad är ditt?

- Fotboll, svarade han. Fast hästar är söta djur men säg inte att jag sagt det! Lova!

- Jag lovar, på heders ord!

 

Nu var bussen framme vid skolan. Neej! bussen är framme och chansen att prata med Oliver är borta.

Har jag tur så kanske men bara kanske får jag prata med honom igen. Annars får jag nöja mig med att titta på honom.

 

- Hej, sa Pia. Hallå? Hallå, Malin? Wakey wakey! sa hon med lite högre röst och viftade med handen framför näsan på mig.

- VA?! Jag vaknade upp ur mina dagdrömmar.

- Hej, sa hon igen. Vad drömde du om nu då? 

Pia är min bästis. Hon gör allt för mig och jag gör allt för henne.

- Jag kan berätta när vi klivit av bussen.

- Okej, det är nog bäst så.

 

Vi klev av bussen, det var ungefär tio minuter kvar av rasten så jag tror jag hinner berätta.

- Nå, vad var det du tänkte på? undrade Pia nyfiket.

- Jag tänkte på.. Oliver..

- Jaha men du, kan inte vi ha en utflykt? Bara du och jag? frågade Pia.

- Visst, efter skolan? svarade jag.

- Ja, det blir bra.

- Då ses vi sen på rasten, sa jag och började gå mot klassrummet.

- Okej! hojtade Pia efter mig.

 

Lektionerna gick, inte särskilt fort om jag får säga det själv men nu var det äntligen rast. Jag drog på mig mössan och så fort jackan var på plats böjde jag mig ner för att knyta skorna. Jag sprang ut på skolgården, tittade mig omkring men ingen Pia så långt ögat ka nå.

- PIA!!! vrålade jag.

Jag såg en skymt av en röd jacka borta i skogen. Jag sprang bort mot skogen för att titta om det var Pia, för hon har nämligen en röd jacka.

- PIA!!! vrålade jag en gång till.

- Malin, hjälp mig!

- Pia vart är du?!

- Malin hjälp mig, snälla, jag sitter fast!

- Pia, Pia jag kommer!

 

Skogen är inte särskilt stor men tillräckligt stor för att yra runt länge.

 

- Pia jag är vilse, vart är du?

- Maliiiin! Malin hjä..

 

Skriket domnade bort.